Det finns hypokondriker och så finns det sånna som jag.

Det finns dom som nojar och ojar sig och åker in till läkaren för minsta lilla grej. Och så finns det sånna som jag, som undviker läkare och medicin till alla pris. Jag klassar inte mig själv som "sjuk" förrän jag plötsligt bara faller ihop och typ halvt dör. Exempel på detta:

* En gång var jag sjuk i veckor. Jag hade feber, (extremt) ont i halsen och noll aptit. Jag gick omkring så under två veckor. I min värld var jag bara "förkyld". Jag gick till skolan och jobbet som vanligt och bodde själv. Så en dag svimmade jag i duschen. När jag vaknade igen trodde jag att jag hade blivit blind, för jag kunde inte se! Jag spärrade upp ögonen men såg bara svart. Det gick över efter nån minut men jag fick såklart panik. Det visade sig senare att jag hade haft körtelfeber och helt enkelt inte hade ätit och vilat ordentligt och därav tuppat av i duschen av utmattning.

* En gång hade jag fått en ovanlig form (ovanlig bakterie) av urinvägsinfektion. Men det visste såklart inte läkarna på cityakuten (dom besvärar ju sig aldrig med att göra blodprov, så hur skulle dom kunna vet det?) så jag fick det "penicillin" som man vanligen brukar få. Men den tog ju såklart inte på mina bakterier. Jag blev värre och värre, men sa ingenting för att jag inte ville oroa min mamma i onödan. Så en morgon kunde jag inte resa mig ur sängen för att jag hade så fruktansvärt ont i ryggen. Visade sig senare att infektionen hade spridit sig till mina njurar och min situation hade blivit kritisk. Jag blev hämtad med ambulans och på sjukhuset visade det sig dessutom att jag hade fått Blodförgiftning! Kan ni fatta! BLODFÖRGIFTNING! Hade jag gått med det där längre så hade jag kanske dött.

Min bihåleinflammation, som jag hade sist, gick jag omkring med i en månad innan jag pallrade mig iväg till cityakuten. Fatta vad segt!

Och jag har fortfarande inte ens orkat skaffat mig en husläkare ännu. Så jag blir alltid tvungen att gå till cityakuten trots att läkarana där suger, man får dålig hjälp och ingen bryr sig. Jag känner mig alltid lurad efteråt.

Och tandläkaren har jag undvikit sen februari 2007. Trots att jag vet att jag har hål i tänderna och hon skickar mig tidsförslag en gång per kvarttal. Helt puckat av mig förstås! Men sån är jag liksom.

Nu blev detta ett onödigt långt inlägg, men jag ville bara ha sagt att jag tycker att det är viktigt att man tar sin hälsa på största allvar. Det är inte ens att skoja om. Jag är en sabla idiot som inte sköter mig. Och ska man vara extrem åt något håll, så tror jag ärligt talat att det är bättre att vara hypokondriker.